Pizza på 19 glas
Stora Nygatan 19, Stockholm (länk)
Måndag till lördag kväll serveras fasta femrättersmenyer för 499 kr som åtminstone på papperet är snygga och lockande blandningar av nordiskt och kontinentalt. Vi var dock där en söndag, och då är det på sympatiskt bakishäng-manér pizza för 99 kr som bjuds; vi föll omedelbart för Voluttuoso ("vällustig", "yppig" på italienska) med den oemotståndliga kombinationen renkött, västerbottenost, skogssvamp och pepparrot.
Vänlig och personlig service, gemytlig stämning och känslan av att vi råkat hitta en undangömd oas (fast vi mycket väl vet att stället hajpats och hyllats i de flesta tidningar) gör sannolikheten för återbesök stor.
Biff Rydberg
Del två i serien "klassiska kötträtter" efter Ragù Bolognese.
400 g ryggbiff
5 fasta potatisar
3 morötter
1 kålrot
1 gul lök
1 dl öl
lite socker
dijonsenap
crème fraiche
salt, svartpeppar, smör, persilja
Servera genast tillsammans med mustigt rödvin eller kanske samma sorts öl som blandades i maten.
Cassi
Narvavägen 30, Stockholm (länk)
"Cassi är gastronomisk kvalitetskult"
"Cassi är precis det som kommunisterna på Söder hävdar att Östermalm inte är"
"...köttpalatset Cassi, där tiden tycks ha stannat"
Se där några formuleringar som dyker upp vid en googling på Cassi, den smått legendariska och faktiskt ganska märkliga restaurangen vid Karlaplan vars framgångsrika koncept stadigt lockar stammisar och nya matfantaster till hjärtat av överklassghettot.
Redan första anblicken skvallrar om att det här är en gökunge i Stockholms krogbo. Inredningen andas allt annat än sval nordisk minimalism: orange heltäckningsmatta och dito plastbrickor kontrasterar mot mörkbruna stolar och vitputsade väggar, atmosfären är murrig och ljuset dämpat. Har vi hamnat på after-ski i Alperna? En vägkrog längs E20? En sylta i East Sussex? Enligt uppgift har det sett precis likadant ut sedan 70-talet, och när man nyligen renoverade förändrades ingenting. Gästen vet vad hon får, och och det hon får är sannerligen inte dåligt.
Att äta på Cassi är att förstå hur, tja, okrånglig en högklassig restaurangmåltid kan vara. Man knatar in, tar sin bricka, läser menyn (som är ihopsatt på en sådan där gammaldags skårad tavla med vita plockbokstäver i plast), beställer direkt av kocken vid disken där man också har full uppsyn över grillen och de väntande köttbitarna, småpratar lite med den sympatiska personalen medan maten tillreds, betalar och sätter sig någonstans bland stillsamt stimmande barnfamiljer, födelsedagsfirare och affärsmän.
Det vilar ett slags tryggt lugn över alltsammans, och maten går i samma stämning. Inget spektakulärt, idel slitstarka 1900-talsklassiker, tillagade till perfektion med avslappnad proffsighet. Entrecôte med bearnaise och pommes frites (199 kr) och gulasch med surkål (169 kr) sitter precis där de ska, nedsköljda med Perrier eller ett glas rött. Vi stannar bara en dryg halvtimme på väg vidare ut i natten, men det känns om att man lika gärna skulle kunna sitta där fem timmar.
På vardagar serveras lunch för 83 kr; enligt legenden frekventeras den (logiskt nog) varje dag av östermalmsvänsterns härförare nr 1, Jan Guillou.
Restaurang Kalori
Malmskillnadsgatan 50, Stockholm (länk)
Dags för Smaka bra-bloggens första sågning! (Trumvirvel)
Lunchstället Kalori - "restaurangen som håller måttet" står med båda fötterna stadigt i GI-myllan. "Här på Kalori är vår idé och tanke att endast servera nyttig och fettsnål mat" heter det på hemsidan, där man också förklarar sig undvika mättat fett, ångkoka köttet och servera råkost istället för sallad.
Stället hyllas följdriktigt av chica innerstadsbloggerskor och idrottare, och visst sympatiserar vi med syftet - "dagens" ute på stan är sällan särskilt nyttig. Men hälsosam lunch måste gå att göra bättre än så här.
Kalkon med senapskesella och bulgur (79 kr) smakar som kalkonpålägg från ICA upplagt med, tja, senap+kesella+bulgur. Punkt. Kyckling tandoori med ris (också 79 kr) betyder på Kalori vitblek industrikyckling indränkt i burkig kryddsås, även den tillsynes direkt plockad ur stormarknadshyllan. Slappt, tråkigt, amatörmässigt, rentav lätt pinsamt. Den enda försonande detalj vi kan hitta är den passabla hummusen till brödet.
Vi stirrar med tomma oförstående blickar på alla nöjt tuggande PR-konsulter och reklamare runt omkring oss, och får allt svårare att undertrycka impulsen att kliva upp på bordet och vråla "Kejsaren är naken!". När vi flyr därifrån har vi sådan svårartad blodsockerblues att vi går in på närmsta fik för att trösta oss med en rejäl bit mintchokladkaka (vilket ju förfelar restaurangens syfte en aning), och enas om att det ord som bäst sammanfattar Kalori är... magert.
Kalorifattigt, ja, men framför allt andefattigt.
Ragù Bolognese
Efter en stunds surfande på jakt efter recept framgår med tydlighet att ragù bolognese är en rätt omgärdad av höga halter matsnobbism; snart sagt varje variant är direkt förmedlad från säker italiensk källa och behäftad med något av orden "äkta", "korrekt" eller "traditionell". Den här versionen ska dock enligt utsago vara Mario Batalis egen, och verkar stämma ganska fint med beskrivningen i boken.
Efter översättning och omräkning av mått ser det ut som nedan. Smaken blev mild och rund; framstod som lite väl anspråkslös i början men tassade efter en stund sakta men säkert in och redde sig ett bo i magen och själen.
5 vitlöksklyftor
2 medelstora gula lökar
4 selleristjälkar
2 morötter
0,5 dl olivolja450 g kalvfärs
450 g fläskfärs
120 g pancetta
2,5 dl torrt vitt vin
2,5 dl standardmjölk
1,5 dl tomatpuré
1 msk färsk timjanFinhacka även pancettan, lägg sedan allt kött i grytan och bryn det på hög temperatur. Rör ofta. Efter ungefär en kvart har köttet tagit färg och det är dags att tillsätta tomatpuré, vin, mjölk och timjan. Blanda ordentligt, koka upp och låt sedan sjuda på låg värme 1 till 1 1/2 timme tills nästan all vätska kokat bort, men ragùn alltjämt är fuktig.
Salta och peppra efter smak och servera med pasta (allra helst tagliatelli).
Operakällarens bakficka
Jakobs torg, Stockholm (länk)
Som trogna läsare minns var Operabaren det allra första vi skrev om i den här bloggen. Vägg i vägg i det ärevördiga operahuset ligger Bakfickan, ett mindre pretentiöst alternativ för den som vill äta finhusmanskost insvept i en lätt air av gammaldags lyx utan att känna sig alltför obekväm bland finanshajar och kulturelit.
Bakfickan är ett utpräglat slinka-in-ställe; man kan inte boka plats utan hänger bara sin rock vid dörren och sätter sig på en hög hård stol runt den fyrkantiga baren eller vid ett litet väggfast bord. Akustiken är skrällig och tempot högt. Måndag till lördag serveras tre husmansrätter med priser strax under 150 kr, och dessutom finns ett tiotal något dyrare à la carte-alternativ.
Karolinas kolja (149 kr) är en stor och matig, perfekt tillredd, fiskbit ackompanjerad av lent smör, dill, hackat ägg och generösa mängder pigga räkor. Hon orkar inte ens äta upp utan får lämna över till avfallskvarnen Fredrik, som ännu har plats kvar efter sin lätthalstrade råbiff (179 kr) - en helt enkelt ljuvlig portion rosa färs, elegant smakbruten av kapris och rödbetstärningar och serverad med örtsmör och spänstiga pommes frites. Bravi bravi bravissimi.
Extra guldstjärna delas också ut till Bakfickan för att ölsortimentet inkluderar favoriten Bedarö Bitter, som en vacker dag ska föräras ett eget Smaka bra-inlägg.
Mellbykavring
Annars finns faktiskt receptet på Mellbybagarens hemsida för den som vågar. Vi återkommer självklart när vi gjort ett försök.
