Paus bar & kök




Rörstrandsgatan 18, Stockholm (länk)


Börjar vi bli blasé? Eller är vi bara på ljummet humör just denna kväll? Hursomhelst har vi ingen aning om vad vi ska skriva om den här restaurangen.

Inredningen är ganska fin. Servitrisen är normaltrevlig och behandlar oss väl. Maten - risotto (155 kr) och kalvfärsbiffar med potatispuré (också 155 kr) - är okej och priset lagom.

Vi får nöja oss med att rycka på axlarna och konstatera att Paus bar & kök helt enkelt är... inget speciellt. Inget som sticker ut. Inga extravaganser varken åt det goda eller det dåliga hållet. En så kallad jaha-upplevelse.



Byn




Rödabergsgatan 11, Stockholm


När Fredriks bror var liten hittade han på en sorts tävlingsfordon som kunde gå en miljon kilometer i timmen. Dessa fartvidunder kallade han galetter. Döm om hans förvåning när storebror kom hem från språkresan i Frankrike och visste att berätta att galetter i själva verket var pannkakor.


Nu, ett antal år senare, värmer Fredrik och Karolina upp inför det stundande Parisbesöket med att äta just galetter på Byn, ett litet crêperie med tillhörande bar i Vasastan.


Inredningen skulle vara ohjälpligt kitschig om den inte vore så mysig - ambitionen tycks vara att framkalla illusionen av att sitta på ett franskt torg, komplett med springbrunn, vindflöjel och dragspelsmusik. Det är mycket trångt mellan borden och man kan inte undgå att snappa upp lika mycket av grannarnas bordskonversation som sin egen, men ce n'est pas grave.


Bland de många aptit- och fantasiretande galetterna på menyn blir det La vallée d'Auge för 169 kr med fasanbröst, bondpotatis, bacon, plommon, äpple och calvadossås och La chèvre för 123 kr med, just det, chèvre, tomat, ruccola, honung och rostade solroskärnor som hittar vägen till vårt bord. Båda är mycket mäktiga anrättningar med lyxiga, utsökta fyllningar; dock lämnar vi bägge en stor bit av den ganska stabbiga pannkakan.


Galetter kräva fransk cider, och menyn för den gyllene drycken är lång och på bästa vinmaner organiserad efter tillverkande familj. Karolinas cidre doux från Famille Boulard (39 kr/glas) är en hit, medan Fredriks rökiga(!) starkcider från Famille Hubert (69 kr/glas) inte är något vidare trots hans annars stabila passion för böckling, Laphroaigwhisky och chorizo.




Skillnaden mellan en galette och en crêpe är att den förstnämnda görs på bovete och vatten och den andra på vetemjöl och mjölk. Våra efterrättscrêpes, båda alldeles sagolika, heter La manjari med chokladmousse och hallonsås (77 kr), och La pomme au four med helstekt äpple, kanel, äppelpajglass och lönnsirap (71 kr). Det går att komma in och beställa enbart efterrätt, men då är priset (till Karolinas förtret) ungefär femtio procent högre.


Maintentant, on va à Paris!




Pizza på 19 glas




Stora Nygatan 19, Stockholm (länk)


Mitt på trängsta turiststråket i Gamla stan har 19 glas nyligen öppnat - 19 för att det ligger på nr 19 men också för att det är antalet gäster som ryms i den minimala, slingriga lokalen. Trots läget tycks ambitionerna höga: känslan är ung, trendig finkrog, uppenbarligen tänkt att appellera lika väl till infödingar som tillresta.

Måndag till lördag kväll serveras fasta femrättersmenyer för 499 kr som åtminstone på papperet är snygga och lockande blandningar av nordiskt och kontinentalt. Vi var dock där en söndag, och då är det på sympatiskt bakishäng-manér pizza för 99 kr som bjuds; vi föll omedelbart för Voluttuoso ("vällustig", "yppig" på italienska) med den oemotståndliga kombinationen renkött, västerbottenost, skogssvamp och pepparrot.

Vänlig och personlig service, gemytlig stämning och känslan av att vi råkat hitta en undangömd oas (fast vi mycket väl vet att stället hajpats och hyllats i de flesta tidningar) gör sannolikheten för återbesök stor.




Cassi




Narvavägen 30, Stockholm (länk)


"Cassi är gastronomisk kvalitetskult"

"Cassi är precis det som kommunisterna på Söder hävdar att Östermalm inte är"

"...köttpalatset Cassi, där tiden tycks ha stannat"

Se där några formuleringar som dyker upp vid en googling på Cassi, den smått legendariska och faktiskt ganska märkliga restaurangen vid Karlaplan vars framgångsrika koncept stadigt lockar stammisar och nya matfantaster till hjärtat av överklassghettot.

Redan första anblicken skvallrar om att det här är en gökunge i Stockholms krogbo. Inredningen andas allt annat än sval nordisk minimalism: orange heltäckningsmatta och dito plastbrickor kontrasterar mot mörkbruna stolar och vitputsade väggar, atmosfären är murrig och ljuset dämpat. Har vi hamnat på after-ski i Alperna? En vägkrog längs E20? En sylta i East Sussex? Enligt uppgift har det sett precis likadant ut sedan 70-talet, och när man nyligen renoverade förändrades ingenting. Gästen vet vad hon får, och och det hon får är sannerligen inte dåligt.

Att äta på Cassi är att förstå hur, tja, okrånglig en högklassig restaurangmåltid kan vara. Man knatar in, tar sin bricka, läser menyn (som är ihopsatt på en sådan där gammaldags skårad tavla med vita plockbokstäver i plast), beställer direkt av kocken vid disken där man också har full uppsyn över grillen och de väntande köttbitarna, småpratar lite med den sympatiska personalen medan maten tillreds, betalar och sätter sig någonstans bland stillsamt stimmande barnfamiljer, födelsedagsfirare och affärsmän.

Det vilar ett slags tryggt lugn över alltsammans, och maten går i samma stämning. Inget spektakulärt, idel slitstarka 1900-talsklassiker, tillagade till perfektion med avslappnad proffsighet. Entrecôte med bearnaise och pommes frites (199 kr) och gulasch med surkål (169 kr) sitter precis där de ska, nedsköljda med Perrier eller ett glas rött. Vi stannar bara en dryg halvtimme på väg vidare ut i natten, men det känns om att man lika gärna skulle kunna sitta där fem timmar.

På vardagar serveras lunch för 83 kr; enligt legenden frekventeras den (logiskt nog) varje dag av östermalmsvänsterns härförare nr 1, Jan Guillou.



Operakällarens bakficka




Jakobs torg, Stockholm (länk)



Som trogna läsare minns var Operabaren det allra första vi skrev om i den här bloggen. Vägg i vägg i det ärevördiga operahuset ligger Bakfickan, ett mindre pretentiöst alternativ för den som vill äta finhusmanskost insvept i en lätt air av gammaldags lyx utan att känna sig alltför obekväm bland finanshajar och kulturelit.

Bakfickan är ett utpräglat slinka-in-ställe; man kan inte boka plats utan hänger bara sin rock vid dörren och sätter sig på en hög hård stol runt den fyrkantiga baren eller vid ett litet väggfast bord. Akustiken är skrällig och tempot högt. Måndag till lördag serveras tre husmansrätter med priser strax under 150 kr, och dessutom finns ett tiotal något dyrare à la carte-alternativ.

Karolinas kolja (149 kr) är en stor och matig, perfekt tillredd, fiskbit ackompanjerad av lent smör, dill, hackat ägg och generösa mängder pigga räkor. Hon orkar inte ens äta upp utan får lämna över till avfallskvarnen Fredrik, som ännu har plats kvar efter sin lätthalstrade råbiff (179 kr) - en helt enkelt ljuvlig portion rosa färs, elegant smakbruten av kapris och rödbetstärningar och serverad med örtsmör och spänstiga pommes frites. Bravi bravi bravissimi.

Extra guldstjärna delas också ut till Bakfickan för att ölsortimentet inkluderar favoriten Bedarö Bitter, som en vacker dag ska föräras ett eget Smaka bra-inlägg.




Asahi sushi bar revisited



Fleminggatan 11, Stockholm



I somras upptäckte vi till blandad förtjusning att vårt favoritbudgetsushihak Asahi var under ombyggnad, och för nån vecka sen var det dags för återbesök i den uppsnofsade och tillbyggda lokalen. 

Istället för att som vanligt beställa våra gyozaknyten och 11-bitars sushi (utan räka extra ingefära) vid disken blir vi nu hänvisade till ett bord där servispersonal ger oss blanka menyer med nytryckt doft. Ängsligt ögnar vi igenom dem och finner att våra favoriter gudskelov finns kvar, men att priserna ökat sisådär 40 procent.

Alltför artiga för att resa oss och gå slår vi på stort och beställer gyoza, 9-bitars sushi och tempuraräkor. Och visst är det gott, det är det verkligen. Och misosoppa ingår; det är till och med två ordentliga räkor i varje skål. Och liten sallad med kryddig chilidressing. Och nytt porslin. Och... 

Men den kitschiga plastkatten som förr stod och vinkade så godmodigt åt oss finns inte kvar. Och en sak är säker: Vill vi äta finsushi till de här priserna går vi mycket hellre till Roppongi.

Vi sörjer det gamla Asahi och mottager tacksamt tips på ett nytt billigt men bra vardagssushi-orkar-inte-laga-mat-efter-jobbet-ställe. Det ska gärna stå hett grönt riste och miso framme att värma sig med medan man väntar på hämtmaten. Kanske en hög tidningar att titta i. Och vänlig personal som börjar känna igen oss efter några gånger.

Fortsättning följer...


Xe Ôm




Gästrikegatan 3, Stockholm (länk)


Ovanstående adress tycks dra till sig krogar med obegripliga namn - tidigare låg här [g'otchå] som väl får sägas ha något slags inofficiellt stockholmsrekord i grenen. Xe Ôm betyder enligt restaurangens hemsida "kram cykel" på vietnamesiska, och ungefär där ger vi upp och ber att få titta på menyn istället. Den är glädjande nog inte ett dugg svårläst, utan rättframt och kortfattat formulerad på gulliga pergamentrullar av bambu, och har ambitionen att omfatta hela det indokinesiska hörnet av världen - Vietnam, Thailand, Laos och Burma.

De tre små krispiga vårrullarna (fläsk, skaldjur, vegetarisk, 65 kr) vi tar som förrätt höjer inga ögonbryn varken av lycka eller indignation; de är krispiga och smakar vårrullar, typ. Mer spännande blir det när huvudrätterna kommer in - Lax luc lac (155 kr) och vietnamesisk BBQ (155 kr). Den kubade laxen i sin mustiga, sojamättade sås gör Karolina lyrisk under de första tuggorna, men efter en stund blir sältan övermäktig och den till en början så trevligt distinkta smaken blir enahanda och baktung. Synd.

Fredriks BBQ består av två fläskarrangemang - å ena sidan två sidfläskspett som är perfekta i sin medvetna imperfektion - salta, lite koliga och svåliga och alldeles, alldeles underbara. Å andra sidan fläskfärspuckar bredvid, som inte erbjuder samma smaksensation, men som doppade i den vänliga, försiktigt chili- och honungsviskande såsen blir ett fint ackompanjemang.

Vi tror att det är de små detaljerna som är Xe Ôms lycka. Snygga uppläggningar, ordentliga portioner, sprattlande färsk örtsallad med koriander, kunnig och uppmärksam servitris och en obestämbar känsla av trivsel, lugn och exklusivitet (trots de modesta priserna) gör att vi säkerligen kommer att komma tillbaka och prova Spicy Pork in Clay Pot (155 kr) eller Krispy Shrimps (185 kr).



Roppongi






Hantverkargatan 76C, Stockholm (länk)


 

Sushi intar en särställning i Karolina och Fredriks matpyramid. Ibland är man hungrig och vill äta mat så där i största allmänhet, ibland måste måste måste man ha sushi. Det vilar ett sorts skimmer över de mjälla fiskbitarna, den klibbiga riskudden och den stickande wasabin - en unicitet, en exklusivitet, en mycket sparsmakad och exakt elegans som inte liknar något annat.

Så bedrägligt enkelt - rå fisk med ris, hallå, hur svårt kan det vara? - men ändå så outsägligt svårt att lyckas hela vägen med. Hur många gånger har vi inte plågat i oss halvfryst sashimi eller tappat hälften av en torrsmulig risklump i knät? Ändå kan vi förstås inte låta bli att ständigt prova nya ställen, vår plikt gentemot våra egna gommar och våra kära läsare bjuder en aldrig avstannande jakt på Den Perfekta Sushin.


Så länge vi håller oss inom Stockholm verkar det dock som att saken är klar. Stans bästa japan heter Roppongi, basta. Lokalen är lite slamrig och personalen förvirrad, vi vet. Whatever. När man kniper tag med pinnarna om en Laxroll Lyx (flamberad lax, philadelphiaost, avocado, sparris, 80 kr för 5 st) från förrättsmenyn och sedan långsamt låter den möta munnen tystnar alla eventuella invändningar. Det är inte bara smaken som är sensationell, allt stämmer: doft, färg, textur, temperatur, varje detalj sitter där den ska och helhetsintrycket är enastående. Sedan spelar det mindre roll om man fortsätter med Sushi Moriawase Lyx (8 nigiri, 1 temaki, 2 norimaki, 155 kr) eller Roppongi Special (10 nigiri, 1 temaki, 2 norimaki, 185 kr) - på Hantverkargatan 76C kan man alltid lita på att firrarna och deras obligatoriska tillbehör är av högsta klass.


För att ingen ska ifrågasätta vårt oberoende ska tilläggas att de varma rätterna inte riktigt är på samma nivå. De är bra, men oftast inte bättre än på andra ställen ("kycklingcurryn" på avhämtningsmenyn är till och med en riktig kalkon), och har man värmt upp med sushi i SM-klass kan det vara lite besvärande att så att säga halka tillbaka till kvalserien när gyoza (125 kr) eller tempura (180 kr) bärs in. Men vad fasen. Befinner man sig på Roppongi har man inte mycket, för att inte säga inget, att klaga på.


Avhämtningsmenyn, förresten. Alla varmrätter (utom yakiniku) kostar 70 kr! Japansk mat är god hemma också.



Sjöboden på Djurö



 

Sommarrestaurangen Sjöboden tillhör Djurönäset, ett konferenshotell fyrtio minuters bussresa österut från Slussen. Här serveras skärgårdens hungriga semesterfirare à la carte och grillbuffé juni till augusti, komplett med kvällssol (förhoppningsvis) och musikunderhållning - utan att, nota bene, falla alltför hårt i svennebananfällan.


Vi kliver in på trädäcket som också fungerar som kaj för båtfamiljernas flytetyg, värmer våra ansikten i den sena solen som ännu står högt över vattnet och lotsas vänligt rätt av den eleganta och sympatiska personalen. Hungriga som vi är efter en hård semesterdag blir det självklara valet grillbuffé (185 kr) och den gör oss inte besvikna: nötkött med aptitliga grillränder, lax, jätteräkor, gott bröd, pastasallad med röd pesto, fetaost, ärtskott, bearnaise, aioli och som pricken över i små foliekarameller med hemuppdragen fisk och kapris.


Vi tar om så många gånger att de som sitter vid bordet bredvid sneglar och skrattar åt oss, och när vinden mojnar i takt med att köttbit efter köttbit går ner tillsammans med helt vanligt, men gott, öl och vin (som man trots noll konkurrens inte tar överpris för) genomsyras vi av en känsla av fullkomlighet, av stilla lycka, av svensk sommar. Det går så långt att vi uppskattar och jublar åt den hårdrockshårige trubaduren från Så ska det låta när han river av "House of the Rising Sun" och "Nothing Else Matters". Ingen stress finns, personalen försöker inte jaga bort oss fast vi suttit länge, människorna runt omkring är vänliga och har söta barn, kvällen tycks aldrig ta slut.


Vi förstår att sommarskärgården har förvridit huvudet på oss, och inser att Sjöboden inte vore kul vid regn och fem grader lägre temperatur (även om man kan sitta inomhus också), men det spelar ingen roll. Blå blå vindar och vatten...






Ramen Ki-Mama





Birger Jarlsgatan 93, Stockholm



Vi har ju tidigare skrivit om Sushi Ki-Mama, och det känns välbekant och förtroendeingivande att återigen möta den frejdiga valen som även här breder ut sig över hela väggen. Japansk mat långt bort från halvfryst sushi och kladdig yakiniku står på menyn (som trevligt nog har bilder på alla rätter), och som namnet antyder ligger fokus på nudlar - ramen - främst i form av soppor.


Karolina är egentligen lite skeptisk efter alltför många jobbiga stunder med saggiga påsnudlar från ICA, och funderar först på de ramenfria alternativen gyozaknyten, rå lax på risbädd eller stekt ris med kyckling och räkor. Till sist låter hon sig dock charmas av en yakisoba (120 kr) - en stooor portion stekta nudlar med krispiga morotsstrimlor, böngroddar, paprika och perfekta stunsiga räkor utan minsta antydan av seghet i sig. Smak, textur och konsistens skiftar hela portionen igenom och håller upptäckarglädjen igång - oj, där dök en bit ingefära upp, kras, där bet jag igenom en grodd.


Fredrik har sedan länge bestämt sig för riktig nudelsoppa, och blir inte besviken på sin shio ramen (95 kr), nudlar i havssaltbuljong med fläsk, ägg och sjögräs. En sensuell, på gränsen till obscen, doft av hav och tång stiger ur det rykande djupa fatet och i munnen slår soppan ut i en regnbåge av smaker, alla ledda på plats av en krävande sälta.


Solgudinnan Amaterasu och Akira Kurosawa flashar förbi våra ögon och fastän ingen av oss varit i Japan vet vi att det är just så här det smakar att äta nudlar från ett hål i väggen vid en bakgata i Ginza.




Taggar: , , , , ,



Hanoi Bar



image82

Birger Jarlsgatan 121, Stockholm (länk)


Det här stället hajpades svårt av DN På Stan för några år sedan, med följden att horder av hungriga styrde kosan dit och restaurangen inte pallade trycket - servicen blev stressig och snäsig och det mesta handlade om att få undan gäster så fort som möjligt så man kunde fylla på med nya. Säg den hausse som varar för evigt - nu är Hanoi Bar lugnt och stilla (nästan för tyst, vi blir oroliga att de andra gästerna tjuvlyssnar på oss) och servitören vänlig och informativ om de olika rätterna på den färgglada menyn.


Karolina som varit här förut har svårt att bestämma sig men fastnar till sist för kalla färska vårrullar med kyckling (109 kr). Helt nöjd blir hon dessvärre inte - anrättningen är visserligen fräsch och krispig med distinkt smak av koriander, men mycket mer är det inte. "Som en habil kycklingsallad" sammanfattar hon och försöker diskret palla från Fredriks tallrik. Han har följt nybörjartipset och testar dumplings med räkor (115 kr), ett val som visar sig vara alldeles riktigt. Smaken är inte av den anfallande sorten, snarare smyger den sig på i nära samarbete med den lena konsistensen och perfekt ljumma temperaturen, och det hela kröns av såsen som smakar som lika delar risvinäger, sweetchili och fisksås. Okej att portionen är alldeles för liten, men det är snarare regel än undantag i Fredriks Gargantua-mässiga måttsystem, och med Hanoi Bars sympatiska priser har man nästan råd att beställa dubbel laddning. Eller varför inte ta in tre-fyra rätter och dela på tillsammans hela sällskapet?







Taggar: , , , , ,




Restaurang Vendetta



image68

Södermannagatan 43, Stockholm (länk)


Idag har du gått på stan hela dagen. Du är trött. Du är hungrig. Du vill vräka i dig mat, ta ett glas vin, softa och bli människa igen. Men tiden är inte den bästa, kanske kring fem - lunchrestaurangerna har stängt och kvällsetablissemangen knappt öppnat, dessutom har ditt idoga shoppande tömt plånboken och du har inte råd att käka för 300 spänn. Dags för McDonald's?


Nejdå, inte alls. Du beger dig istället till Vendetta, restaurangen vars främsta marknadsföringsvapen är sloganen "lunchpriser hela dagen", snirklar dig fram mellan de dubbla raderna av taxibilar som står parkerade utanför och drar en njutningsfull suck när du läser dagens meny vid baren.

Honungs- och ingefäraugnsgrillad fläskkarré med äppelcidergräddsås, äppelmos och kokt potatis. Kryddig pannbiff med kantarellgräddsås och hemlagad mos. Vitvinspocherad gösfilé med hummersås, räkor och kokt potatis. Pasta med parmaskinka, mozzarella och tomat. Med mera, med mera. Och allt till det minst sagt uthärdliga priset 70 kr (80 kr efter kl 17) - inklusive bröd, dryck, salladsbuffé och kaffe med kaka! Förutom en ny lunchmeny varje dag (finns att läsa på hemsidan) erbjuder man även à la carte i prisspannet 100-150 kr, ett standardutbud alkoholdrycker och en prunkande delidisk.


Du får in din kryddiga pannbiff och olikt de flesta restauranger serveras du inte en klen liten biff utan tre, ackompanjerade av ett berg gräddigt mos som stolt speglar sig i såssjön bredvid. I takt med att tugga efter tugga försvinner, nedsköljda av husets röda, vederkvickes din kropp och ditt sinne, och du lyssnar förstrött på hantverkare, studenter och äkta italienare runt omkring dig medan du sjunker in i den ljuvaste paltkoma.


"Vad skulle Anna Skipper säga?" hinner du tänka. Du kanske inte orkar äta upp hela portionen. Men attans vad nöjd du är.



Taggar: , , , , ,



Sushi Bar Kirin



image64

Mörby centrums busstorg, Stockholm


På jakt efter middag i Mörby centrum sprang jag och kompisen på Sushi Bar Kirin. Utmärkt standardsushi  i trevlig och ljus lokal med bra storlek på portionerna. Restaurangen verkar populär för take-away och en strid ström besökare kommer förbi på vägen till eller från centrum och busstorg. Den mindre sortens bentolåda (100 kr), som först kändes lite i dyraste laget, visade sig vara mycket prisvärd: på den stora blå- och vitmönstrade tallriken låg fint upplagt tempura (räkor, lax, grönsaker), yakiniku och ett par sushibitar. Mitt sällskap valde teriyakilax (70 kr), även detta var en mättande portion och teriyakimarinaden var ovanligt osliskig. Rätternas vackra och genomtänkta uppläggningar med bland annat orkidéblommor och vindruvor i form av kaniner (se bild!) imponerade och är vi i området igen blir det alldeles säkert återbesök!


/ Karolina


Taggar: , , , ,


Café Corniche



image38


Norr Mälarstrand 76, Stockholm (länk)



Meze, libanesernas svar på smörgåsbord, hade på något sätt lyckats gå oss förbi. Till slut hade vi emellertid bestämt oss för att prova och ville gå grundligt tillväga. En sökning på Allt om Stockholm visade att de tre-fyra ställen vi kände till (bl a Sahara och Tabbouli) hade fått synnerligen varierande gästbetyg - euforiska hissningar blandades med lika skoningslösa dissningar, och vi scrollade villrådigt vidare. Till sist hittade vi Café Corniche, och här fanns bara positiva omdömen. Vårt val var gjort.


Vi var kvällens första gäster, och den mycket vänlige servitören måste ha trott att vi var förälskade eller nåt, för han placerade oss vid ställets mysigaste bord - lite avskilt vid eldstaden, med små soffor och pampig utsikt mot skymningen över Västerbron genom det stora fönstret. (Lite senare på kvällen, när fler gäster anlänt, avtog tyvärr mysfaktorn eftersom bordet var placerat lite för nära toaletten och den dragiga entrén.)


Fyra olika mezemenyer fanns att välja på, och vi tog Meny 2 - 15 olika meze plus mixgrill (295 kr/person). Efter en väntan tillräckligt lång för att inge förtroende men tillräckligt kort för att inte skapa frustration serverades första omgången: de kalla rätterna. Vi högg lyckligt in på pitabröd, hommous, baba gannough, yoghurt- och vitlöksröra, sallad med ost och räkor, stark paprikaröra, tabbouleh och kyckling i sesamröra.


 

image39

Andra laddningen, med varma rätter, kom med perfekt tajming och visade sig innehålla nötköttspiroger, fetaostrullar, stekt halloumi, kycklingvingar, lammpiroger, falafel, picklade grönsaker och vinbladsdolmar; alltsammans ögonbedövande snyggt upplagt.


Mixgrillen, till sist, var tre välgrillade köttbitar var: oxfilé, nötfärsspett och kyckling. De sista tuggorna kött fick vi pressa ner och efteråt andas djupt med uppknäppta byxor.


Många pluspoäng ska ges för servicen, som ingav känslan av att befinna sig på ett långt dyrare och exklusivare etablissemang. Personalen var ständigt uppmärksamma utan att någonsin vara påträngande, kunniga utan besserwissertakter, och verkade trivas genuint med vad de gjorde. Vi kände oss både omhändertagna och uppskattade - något man tyvärr inte kan räkna med på alla restauranger.


Vi sammanfattar vår första mezeupplevelse såhär: Café Corniche verkar vara suveränt bra i sin genre, men frågan är om genren i sig riktigt är vår grej. Allt var mycket välgjort och smakade gott, men kanske är vi bara helt enkelt mer förtjusta i andra sorters mat. Dock - är du nyfiken på det libanesiska köket, eller redan frälst mezeälskare, kan vi med emfas råda dig att besöka Café Corniche.


 


Taggar: , , , , ,

Shanti



image36

Katarina Bangata 58, Stockholm (länk)



Shanti är hajpat, trångt, osigt och intensivt. När vi anländer är bara halva vårt bokade bord ledigt, och sällskapet som sitter vid andra halvan blir artigt bortstressade av den andfådda personalen. På bordet står en skylt som meddelar att vi bara får sitta två timmar, eftersom det är fredagskväll.


Det här är en av Stockholms mest omskrivna indier, och man har råd att lägga priserna några tior högre än det vanliga tikka masala-haket på hörnet, även om det inte fördenskull är direkt dyrt. Vi beställer Palak paneer - hemgjord ost med bladspenat, vitlök, färsk koriander och ingefära i tomat- och currysås (129 kr) och Shanti special sizler (159 kr) - kyckling grillad med saffran och sesamfrön och serverad som sig bör på fräsande het järnplatta.


Palak paneeren är inte på något sätt speciell: habil, rent av halvtrist. Det känns faktiskt som att myntasåsen till salladen är den största behållningen. Sizlern ser vid första anblicken ut som skrämmande mycket mat, men det visar sig vara till tre fjärdedelar grönsaker - nyttigt om än inte så prisvärt. Men, synd att klaga när kycklingen är perfekt: precis genomstekt med ett vackert vinrödskimrande saffranslager på utsidan, aromatisk, saftig.


Våra nanbröd är som nanbröd bör, men inget att skriva hem om (och lite dyrare än vi är vana vid), och de tre rörorna som kommer i en thalitallrik till riset är mest skolköksvattniga.


Är Shanti verkligen förtjänta av sin Gulddrake-glänsande status? Vi är inte säkra på det, och passar på att dra en lans för vår favorit bland svenskindier Gandhi, som faktiskt ligger på andra sidan gatan (Katarina Bangata 47). Sällan fullt, lååång felstavad meny med bilder på den store mahatman i bakgrunden, trevlig personal och gudomlig mat till priser lite vänligare än Shantis. Eller, om du söker lite elegans i en annan ände av stan, prova Cumin Club (Luntmakargatan 90).



Taggar: , , , , , ,


Systrarna Lundberg



image34

Rörstrandsgatan 12, Stockholm (länk)


Populär restaurang med humana priser där man ska ha lite tur att få plats - på både gott och ont har de ingen bordsbokning. Enligt dem själva är inriktningen kvarterskrog med kontinental känsla vilket jag tycker infrias. Menyn innehåller rätter som entrecôte med rödvinssås, bondsallad, citrussmör och pommes (123 kr) och laxfilé med fetaostcreme, rödbetor och potatis (113 kr). Ett plus är att det tydligt finns markerat i menyn vilka rätter som är vegetariska och gluten- och laktosfria.


Jag valde att äta teriyakibiff med frästa grönsaker och jasminris (117 kr). Jag blev positivt förvånad över den goda teriyakismaken på biffen, den var inte för söt (som på många av stans sushiställen) eller för salt, utan helt enkelt god. För sitt pris var portionen mycket generös och mätt blev man.


Till notan serverades "after dinner mints" i ett litet glas - mums!


/Karolina


Taggar: Systrarna Lundberg, Rörstrandsgatan, mat, smak, restaurang

East



image24

Stureplan 13, Stockholm (länk)


Vi firade vår väns födelsedag med pompa och ståt på East - "den första och mest kända moderna asiatiska restaurangen i Sverige" enligt den egna hemsidan. Flera gånger har vi passerat dess gula markis men inte riktigt vågat gå in (vår sushifanatism till trots), rädda att mötas av astronomiska priser, snorkig personal och hårdstajlat klientel som med vassa blickar talar om att vi inte hör hemma där.


Bara fördomar, skulle det visa sig. Under de svartvita väggmålningarnas snygga men lätt heroin-chica ansikten hade vi en angenäm kväll där vi njöt av förstklassig mat och uppmärksam och vänlig service utan att för en sekund känna oss malplacerade.


Visst var det dyrt, det ska inte förnekas. Men det kan vi godta när uppläggningarna är rena konstverken, portionerna förvånansvärt rejäla och smakerna både förnöjer och överraskar. Bland höjdpunkterna på vårt bord fanns Salmon Passion Salsa (halstrad laxfilé med gröna soyabönor, broccoli och passionsfruktsalsa, 218 kr) och Salmon Roll (sotad lax, avokado, rödlökspickles, chilimayo, ärtskott och grön sparris, klädd med lätthalstrad lax, 155 kr för 8 stycken) - två helt olika och oj så lyckade sätt att tillaga lax.


Sushin (12 bitar 213 kr) var dock helt ordinär, felfri men knappast bättre än den man för halva priset pinnar i sig på sitt vanliga kvarterssushihak (och då brukar man få miso och te på köpet också), och om vissa andra rätter, som Duck Tamarind (ankbröst med ananas och macadamianötter för 296 kr), restes invändningar att de var omotiverat starka.


Framemot elvasnåret förvandlades lokalen gradvis från restaurang till bar, med minskande belysning, alltfler stående gäster och upbeat lounge-musik på långsamt stegrande volym. Vi kände oss aldrig bortmotade utan satt kvar och sippade vin, kände kvällen övergå i natt och njöt av sällskapet i vårt hörn av Stureplan.


Taggar: , ,


Premiärinlägg: Operabaren



image1














Operahuset, Karl XII:s torg, Stockholm (länk)


Operabaren ligger bredvid Café Opera med utsikt mot Kungsträdgården, och serverar klassiska svenska rätter - både à la carte och från en särskild husmanskostmeny. Inredningen i lokalen är intakt sedan baren öppnade 1905 och ger en känsla av svunna tiders elegans.


Fredrik:

För några veckor sedan presenterades jag för detta anrika hak genom att av en bättre betald arbetskompis bli bjuden på en alldeles himmelsk Biff Rydberg (279 kr). Även om de perfekta rosasaftiga köttbitarna och den frasiga potatisen var väl värda sitt pris har man inte riktigt råd med sådana excesser varje dag, så vid det andra besöket siktade jag in mig på den lite billigare husmanskosten. Det blev Boeuf bourguignon (170 kr) - mörk oxgryta med sidfläsk och grönsaker, djup i smaken men möjligen något översaltad, serverad på en generös kudde av ganska ordinärt ris.

Det ska sägas genast i detta mitt första inlägg i bloggen: jag är stor i maten. Att inte bli mätt vid restaurangbesök hamnar med stora bokstäver i min minuskolumn. Och helt tillfredsställd blev jag inte av min boeuf, även om det fina grova danska kuverbrödet hjälpte till.

Slutligen något om servicen, som inte var direkt översvallande och till en början fick oss att känna oss ovälkomna och fundera över om vi som unga och inte särskilt uppklädda inte passade in i klientelet. Efter ett tag insåg vi dock att personalen verkade behandla alla lika, och den smått bryska behandlingen kändes på något vis som att den smälte in i den patinerade miljön.


Karolina:

Åt:
Köttbullar i gräddsås med lingon, pressgurka och potatispuré (162 kr)
Drack: Vatten
Tyckte mest om: De rårörda lingonen och gräddsåsen
Kände sig: Yngst
Läget: Lyxigt bredvid Kungsträdgården och i denna unika lokal som känns som en blandning av äldre engelsk pub och ett hemligt sällskaps eleganta mötesplats

Mat: 9/10 "Det är stor skillnad på detta och köttbullstallriken man får på IKEA"
Prisvärdhet: 7/10 "Lite dyrt men om man vill unna sig nåt gott..."




RSS 2.0